ANOREXI - dit och tillbaka...

Här är en intervju som jag har gjort med en av våra kunder. Hon heter Josefin och är en otroligt go människa! Tyvärr så har hon fått erfara vad anorexi verkigen betyder! Här är hennes berättelse:

Vem är Josefin?

Josefin är en glad tjej, energirik, hurtig, virrig och rätt så sprallig och social tjej. Med lite för höga krav på sig själv. Hon älskar allt som har med rörelse och träning att göra. Föddes i Pajala 1988. Gift med en underbar man som heter Mattias 2007. är utbildad undersköterska, gått 1 av 2 år på Hälsovägledarprogrammet och nu också Personligtränare och Core instruktör.

Vad har du för träningsbakgrund?

Min träning började efter en rehabilitering av ett benbrott efter en skoterolycka 2003. Från betyg G - i 9:an till MVG på gymnasiet. Har aldrig varit med i någon lagsport, körde extra idrott på skolan och började gå på gymmet som 15 åring, ca 4ggr/v.

Berätta om de senaste årens kamp som du har haft...

Problemet med maten började efter att ha gått "in i väggen" på jobbet, med 2 olika jobb och massor med arbetstimmar, (dag, kväll, natt) jag var deprimerad och dämpade ångesten med träning, och sen blev det bara mer och mer. Såg hur "lätt" man kunde gå ner, och jag ville aldrig sluta gå ner, viktgränserna sjönk mer och mer, träningen ökade medan maten mindskade. Jag började också använda olika bantningspreparat köpta på internet, och laxeringsmedel.

Där, kan jag så här i efterhand se, att jag startade en lång resa med ständig ångest. Jag kom i kontakt med LCHF (Low Carb High Fat), men jag åt ändå inte fett, jag uteslöt bara kolhydrater och åt endast proteiner. Gick hälsovägledarprogrammet, och på något sätt klarade jag det trots näringbrist. Våren 2009 gjorde jag en kroppsmätning. Då vägde jag 35 kg, varav 33 kg var muskler och endast 3,3 % fett.

I samma veva började jag styrketräna igen, det som legat lite på is. Där tog det stopp, de gick inte att styrketräna utan näring. Testade då Alli köpt på apoteket. fungerade men mådde skit! Jag började äta 1 port. /dag ordentlig mat (inga kolhydrater) åt då ofta enligt mig en för storportion (ca. 1 ½ port) och började då kräkas. Hetsåt aldrig men började kräkas efter varje måltid, eller efter allt jag åt ( 1 skinka = kräkning). Att sen kräkas, använda laxerande, och massor med bantningpreparat, äta för lite och styrketräna tog kol på kroppen. Jag fick själv inse att jag hade problem, jag sov inte, frossade, krampade och kroppen åt muskler. Jag kände hur "kroppen liksom åt av musklerna". Trots påtryckning av anhöriga, så var jag själv tvungen att inse att jag var sjuk. Jag tog på egen begäran prover maj 2009, de visade ganska tydliga tecken. Träffade då läkare, men ätstörningsenheten hade fullt.

Hur kom du ut på andra sidan?

Jag har min familj och Mattias att tacka massor för att jag lyckades komma ur. Ätstörningsenheten hade sommarstängt. Hela sommaren 2009 fick jag bo hos min underbara syster i Korpilombolo, hon har underbara barn som också fick mig att tänka på annat. Jag blev sjukskriven från mitt jobb på Sunderby sjukhus, där hos min syster började min kamp tillbaka, jag fick vila från träning och äta.

Jag ångrar massor att jag överhuvudtaget började tjorva med mat. De gör allt så mycket värre nu att äta. Jag var så skadad så jag visste inte hur en frukost såg ut, hur en normalportion var, hade ingen aning. Allt hade tappats. Fick äta enligt matschema.

Skulle du säga att du är helt frisk?

Om jag är helt ärlig så NEJ! Jag är inte helt frisk, men jag lär mig leva med det, jag lär mig hantera det. Jag äter och mår bra. Och kommer aldrig drabbas av samma sak igen, de är för skrämmande för mig, jag vet hur det är att vara i det och det är inte att rekommendera.

Vem drabbas? Och varför just du?

Detta kan drabba vem som helst. Alla har vi olika svaga områden, och för mig är det just maten och vikten. Mår jag dåligt allmänt, stressig vardag o.s.v. så vill detta drabba maten. På många sätt så är det mina höga krav på mig själv som är en stor orsak. Klarade jag inte av att jobba så mycket, så skulle jag minsann klara nått och enligt mig så gjorde jag det när jag klarade gå ner, för de klarar minsann inte alla.

Goda råd:

Lyssna på kroppens signaler angående mat. Ät när du är hungrig sluta när du är mätt. Äventyra det inte. Kroppen är en fantastisk mekanik som är bra på att tala om vad den behöver och när. Lyssna på den. Fundera på varför du vill gå ner, och om du kommer må bättre om du gör det. Och var kritisk med medias påtryckningar. Tänk efter om råden egentligen gäller dig. Jag trodde att jag skulle bli lyckligare, men de hände aldrig. Jag hade fått gå ner så mycket att jag vart död, ändå hade jag inte vart lyckligare. Där låg inte problemet egentligen, och det gör det sällan.

Hur har omgivningen reagerat?
Ganska tyst faktiskt. De som fick mig att inse var en fråga jag minns, de var en sjukgymnast på STIL som jag gick hos för förslitningsskador, hon frågade :- Hur är de Josefin, du ser så smal ut!. Enkel fråga med det räddade mig! Hon var den första jag kontaktade när jag själv insåg att jag var sjuk. En sak till som jag vill få fram. Det är inte de yttre som är mest sjukt vid en ätstörning, utan insidan tar väldigt lång tid på sig att läka och problemen som uppstår där inne i kroppen kanske aldrig blir återställd. Det är INTE värt det!

TACK än en gång Josefin för att du vågar dela med dig av det du har varit med om! Jag hoppas att andra kan ta lärdom av din berättelse som är i farozonen.

/Frida